anniewah123

en skruvad rafflande berättelse. skriven i pang pang värld destruktiva sinnesstämning:

det var en gång de två fulaste i historien som skulle till tukriet. turkriket. turkriget. där har alla tur, så allt gick bra. men de var så fula. huvudspersonerna. den ena och den andra. sofia och annie. fast ingenting hände. alla dog. ingenting hände. kriget fortsatte i dur och skur. de kalla sve/norarna skurade svett. det är så varmt i trutek, se, och nordborna var klena och längtade egentligen efter vitt och drömde om bleka mör. av alla sorter. feberdrömmarna lassade bilder i svettdimman, tärningarna försvann och de hade inga kläder kvar. fem frukter landade framför dem och de förstod att det var dags att dö. ingen vill dö i turkriet (men alla gjorde’t. den som sa det han var det.) så de klädde fötterna med sand och damm och gled lätt på det genom georgien. uppåt uppåt, södra ryssland bara försvann och där var tajgan. barren fångade flickorna. slut på damm. bara barr. barr och stora barrträd med barr på. kanske fanns där ugglor, det tyckte den ena om. den andra hade ett tält i rumpan. det var orange och mycket stort och fullt med kuddar och knark. däri satt de och skrattade och tänkte på döden. fantiserade om hur ugglar och vargar skulle älska med deras slappa kroppar. eller om de skulle knulla med deras likstela.
svårt att veta
men kul skulle de nog ha
djuren

djur i barrskog behöver ha kul. särskilt när de hör sina framtida älskarinnor fnittra så hjärtligt av knark och fantasier. sen sov den ena i två dygn för hon hade så mycket gråt i lungorna. den andra kammade hennes ögonfransar medan hon väntade på att vännens sömn skulle ta slut och på tredje dagen fanns inga ripset kvar. de hade försvunnit bland barren och ugglorna hade snott kuddarna. knarket var slut. tältet var orange.
- dags att gå vidare, skanderade vindarna som blåste åt fel håll.
- öster, vadå. nord-nordväst säger vi, skrek fultöserna och klämde fast ögonhänget i kindbenen. det nöp och drog i huden. ungdomen att spara, huden att sträcka, inga sprickor än. trampdynorna var mjuka stenar som klarade allt, alla barr och minst hundra mil skulle de kunna dundra över mossa och mark. värre var det med kondition och lycka. de spände sig å det yttersta och deras senor såg ut som vinthundars framben. hemskt vackert var det och alldeles oemotståndliga vandrade de stigarna framåt. två instrument inklusive talang och kunskap fastnade för vandrarnas vita knogar och hängde sig på deras axlar.
- utan tält i rumpan känns det skönt att bära lite igen, sa den andra.

de följde en forsande sorg som for ungefär från norr fast lite från väster också, och i deras innersta själpåse började något hårt och mjukt formas. inuti var det egentligen ingenting annat. de hade spelat bort allt i kriget. utom tältet. ingen ville ha knarktält som legat i rumpa i sju år.
- nej tack, sa de, på turkiska och slängde ut knäppskallarna.
- dra åt helvete, sa de, på turkiska.
till spåret!

sorgen kantades av smala linjer som var gräs som var fint. en natt kom en tjuv och bröt av deras hälar. hackig blev gången. men de närmade sig raja. det hårda och mjuka delades upp och där var ett hårt skal av ä, r, k, y. det mjuka gled runt innanför. bollade tjockt. runt och varmt. u o m a.
- huoma! sa en skylt och de passerade gränsen till sininenjavalkoinen-land. där fanns sjöar vart näsan än vände sina hål och runt sjöarna var skogen. från ena sidan till andra gick röda motorvägar där allt susadebrusade snabbare än annat. vargarna och ugglorna följde med in, de kände att marken var hyvä hyvens. på vissa ställen låg små städer. titt som tätt och lite överallt låg små slitna hus. sofia hittade ett i och annie ett l, och så var allting komplett. (h var så svårt att uttala och hamnade i skymundan)

med sitt mjuka innanför sitt hårda byggde det ett långt ord som inte följde reglerna. vokalharmonin var dem egal och de klättrade och bankade och hamrade och spikade väldiga bokstäver. en dag stod det klart. uppe på ett tak. huset grått och insjunket.
- ingen har bytt gardiner sen 60-talet typ, gissade den ena
- kom nu tar vi stuprännan upp och spikar fast fingrarna i s, svarade den andra.
men det fanns inget s i ordet. och inget f och inget b och inget c.
- och inget å! pois pakkoruotsi! röt gumman i huset.

och de fula ungarna tassade sitt tystaste på takpannorna. en panna en tå en panna en tå. en tå en tå en tå och femton pannor passerade. sofias kinder hängde långa och släpade på de överblivna brädbitarna. ett stickigt skägg uppenbarades. dragspelet kastade sig ner från hennes axel för att lyfta upp humöret, skägget var silvrigt vackert, och sofia fann sig och började knappa fram en hälsning-och-avsked-i-ett-serenad som vore hon skrivmaskinist för femtio år sen. undan gick det, alltså. annie la handen handflatan kämmen om halsen på den listiga träfiol hon haft på ryggen i tjugo dagar, sedan de var i skogarna kring de ryska byarna, skulderbladet utan hud, vitt och rött. i fingrarna fastnade stråken och hon gned strängarna med blicken medan hästhåren sydde genom fingarna. ur axlarna strömmade alla glömda rivtoner som passade perfekt och lagom dåligt knackigt med sofias dragspelsakord och särskilt knappljud. det blåste och tjöt. vibrerade hemskt mycket på ett torrt sätt.

det mest fantastiska. och vad hände sen. gumman kom ut. skjöt hjältarna! hjältarna dog i det långa finska ordet. spikades upp i armhålorna på samma bokstav. annie hade tre extra spikar i en muskel som aldrig ville sluta skratta. alltid berättade gumman. berättelsen. om de kaalna venkarna. en gång kom hennes barnbarnsbarn tommy och hälsade på, han var från sverige och hade tappat bort finskan. hon gjorde sitt bästa:
- jak para pänte öökonen i venkarna så te took nall okk fall av ren fasa tär på taake! tet är tet finka tiynnet tet!